I helgen hamnade jag i en spekulation-situation. De flesta som läst mina texter under en längre tid tycker nog inte att detta låter särskilt konstigt. Detta är nämligen någonting som drabbar mig emellanåt, särskilt då jag är ute bland folk. Nu har det alltså hänt igen och om detta, gott folk, ska jag för er berätta idag.
Så, spekulation-situationen denna gång handlade om ett för mig främmande begrepp. Det handlade om taktila skyltar. Uttrycket taktila skyltar yttrades för första gången i min närhet när jag stod på bussen och var på väg mot gymnastiken. En man och en annan man tillsammans med en tredje man stod och pratade längre bak i bussen. Det lät ungefär såhär:
- Ja, så nu har de ju fått sätta upp taktila skyltar över hela lokalen – ja, egentligen över hela byggnaden – för att hon ska kunna ta sig runt. Det funkar ju liksom inte annat
- Nej, det är klart
- Ja, nej det förstås
Det mest förvånande var hur de två andra personerna så världsvant bara nickade åt taktila skyltar. Som att det var världens mest naturliga sak att tala om. Eller snarare: Världens mest naturliga sak att känna till överhuvudtaget. Det var mer än vad jag gjorde. Mycket, mycket mer.
Så, det var här som kugghjulen började snurra som snabbast i skallen på mig. Taktila skyltar, vad kunde det egentligen vara? Kunde jag räkna ut vad de var bara genom att närstudera ordet? Det skulle det visa sig att jag inte kunde. Taktila skyltar gav mig huvudbry av sällan skådat slag.
Några av er kanske tänker att jag väl bara kunde tagit upp telefonen och sökt på saken. Det hade gett mig svaret på vad de taktila skyltarna var omedelbart. Men var är det roliga i det, frågar jag er? Det är roligare att tillåta sig att spekulera fritt. Kanske kommer man fram till rätt svar. Kanske fastnar man och blir eskalerande frustrerad. Men då har man i alla fall försökt. Först där efter kan man, enligt mitt tycke, ta fram sin telefon och googla på vad det nu är man vill lära sig – om taktila skyltar till exempel!
När jag klev av bussen stod de tre männen kvar och diskuterade, nu över någonting helt annat. Jag vandrade längs gatan mot gymmet och sneglade omkring. Ögonen landade på skyltar av olika slag, kanske taktila, eftersom jag inte visste vad det var. Jag gick vidare längs gatan, frågandes och undrandes.
Någon gång skulle jag ta upp telefonen. Någon gång snart skulle jag krypa till Google-korset. Men inte ännu.
